Hässleholm om 100 år
Hässleholm om 100 år
”Det var natt. En vind svepte genom gatorna. Från glaskupolen som täckte centralstationen, som ett jättelikt växthus, strömmade ett starkt ljus. Därinne rådde det ständigt dag och klimatet var alltid detsamma. Höghastighetstågen slutade aldrig att gå och resenärerna söderifrån blandades med de från norr och öst. Utanför blåste det. Höstlöven i de över hundraåriga trädkronorna längs Första Avenyn rasslade i vinden. Fullmånen dök upp bakom ett moln och lyste upp bronsgeparderna. I det kalla månskenet var det som statyerna vred på sig, som om de spände sina muskler, beredda på språng.”
Bara några kvarter längre bort på en gata som länge kallats Kristinehemsvägen fanns en massa hus som alla var i någon nyans av grått förutom ett som var målat i den allra klaraste och gladaste tonen av gult, som solen själv. Det är där jag bor, Emma 115 år. Jag låg vaken hela den natten med uppspärrade ögon och hundratals tankar som flöt runt i mitt huvud. Ljudet av fotsteg trängde in genom mitt lilla sovrumsfönster. De är här, tänkte jag. För första gången skulle jag äntligen få träffa mina barnbarns barn på riktigt, Simba & Ariel. Det knackade på dörren och jag sprang ner på mina gamla, rangliga ben för att öppna. -Hej! Sa de båda i kör.-Åh, vad fina ni är! Var det enda som kom ur min mun innan jag nästan kastade mig över barnen för att ge dem en varm välkomnande kram. -Ni är bara här över dagen, right? Frågade jag och de svarade med en nickning.-Då har vi inte mycket tid på oss, skynda er, fortsatte jag medan ytterdörren låstes och vi entrade flygbubblan, vilket är som en svävande såpbubbla man kan styra, och började färdas mot min gamla skola. Det tog inte lång tid innan vi var framme.-Nu för tiden sker all undervisning via internet, men när jag var liten gick man i skolan, förklarade jag för de små kidsen som stod vid min sida och lyssnade noga. Jag saknar den tiden, när jag var bland de coola och unga. Vi fortsatte mot ”gamla maxi” där en telepotörstation snart vuxit upp. Det återstår bara några månader på bygget, jag är dock inte helt säker på om jag vågar delas i pyttesmå bitar, färdas genom luften och sedan sättas ihop igen.-Wow, allt ser mycket större ut än när man ser det på en skärm! Utbrast Ariel.
De små verkade gilla mina berättelser om livet för länge sen lika mycket som jag uppskattade deras besök.-Hurry up, vi har mycket mer att se, sa jag och vi fortsatte rundturen runt om i staden.
Då får jag hoppas att ni tyckte om den.
Kanske såg ni mig i tidningen idag, kanske inte då får ni gå och kolla direkt. Det var varje fall denna bilden som var där. Hon i mitten vann. Jag kan ju inte säga att jag ser särskilt bra ut på den men whatever.
